• Erika Janson: “Stoppa det institutionaliserade slöseriet”

    Reformer är nödvändiga. EU verkar vara i gravt behov av en egen Slöseriombudsman, skriver Erika Janson, kommunikationschef på svenska Skattebetalarnas förening, i ett bidrag till antologin.

    Det är lätt att spendera pengar när någon annan betalar. I Sverige har Skattebetalarnas Förening genom Slöseriombudsmannen avslöjat många fall av slöseri med skattepengar, alltifrån enorma summor på stora statliga projekt till mindre summor på desto tokigare kommunala påhitt. Men våra skattepengar slösas inte bara bort i Sverige.

    EU har en långtidsbudget på 960 miljarder euro för 2014-2020. Det är ungefär 8 640 miljarder svenska kronor. Bara i år, 2015, har Sverige betalat 40,1 miljarder kronor i avgift till EU. Det finns förstås positiva sidor med unionen, och det är otvetydigt att den inre marknaden har betytt mycket för handel och tillväxt. Tyvärr har dock EU alldeles för många gånger spenderat enorma summor på sådant som går långt utöver unionens kärnuppgift: att skapa fri rörlighet på en fri inre marknad. Det är talande att det i år var tjugonde året i rad som EU:s revisorer ifrågasatte ”lagligheten och korrektheten” i EU-budgetens underliggande transaktioner och underströk att mer fokus måste läggas på att få resultat för de pengar som spenderas.

    Problemet med EU:s budget är inte att det finns medlemsstater, företag och organisationer som fuskar med bidrag och utbetalningar, som man kanske skulle kunna tro. Det stora problemet är det institutionaliserade slöseriet. Att politiker sitter och gemensamt kommer överens om att göra av med mer och mer av andra människors pengar. EU:s budgetprocess liknar en slags julgranspolitik där alla länder hänger upp sina egenintressen som kulörta kulor. Om Frankrike får igenom krav på mer pengar till vingårdar så ska minsann Spanien få pengar till sitt fiske och Tyskland till sina biltillverkare, tycks man resonera. Och så fortsätter det.

    När man talar om slöseri på EU-nivå förs tanken oundvikligen till klassikern ”flyttkarusellen”. En gång i månaden, år ut och år in, byter nämligen parlamentarikerna i Bryssel arbetsplats och reser femtiofem mil söderut till Strasbourg i Frankrike för att rösta. Medföljande är tusentals tjänstemän, assistenter, journalister och lobbyister. Femton lastbilar beräknas transportera tjugo ton papper mellan de två institutionerna varje gång. Efter fyra dagar i Strasbourg packar de ihop och åker tillbaks till Bryssel igen. Den här flyttkarusellen är resultatet av ett historiskt beslut och kostar skattebetalarna minst två miljarder kronor om året.

    Men listan kan tyvärr göras oändligt lång. Nästa år planerar EU-kommissionen exempelvis att spendera nära 200 miljoner kronor på en stor pr-kampanj för att främja EU. Kampanjen skall fokusera på temat ”en ny boost för sysselsättning, tillväxt och investeringar” och spridas genom skyltar och reklam på nätet, i TV och radio. Syftet är att ”de europeiska medborgarna skall uppnå en bättre förståelse för EU, dess prioriteringar och verksamhet”. Man ska alltså kort och gott göra reklam för EU till dess medborgare. För deras pengar. För att få EU-invånarna att förstå att unionen är viktig. ”If you have to tell people you are, you aren’t”, eller vad var det Margret Thatcher en gång sade?

    En annan version av EU-reklam var när kommissionen år 2012 bestämde sig för att det nog hörde till dess uppgift att få unga kvinnor att intressera sig mer för vetenskap och forskning. Detta intresse bestämde man sig för att bäst skulle uppnås genom en rosaskimrande reklamfilm där tre fnittrande tjejer dansar och kråmar sig i korta klänningar och höga klackar, medan en manlig vetenskapsman vid ett mikroskop kollar in dem. För att vetenskap skulle bli relevant för det kvinnliga könet hade man lagt in detaljer såsom puder, nagellack och gjort i:et i ordet Science i form av ett läppstift i loggan till filmen. Med reklamen ville man visa att unga tjejer redan har vetenskap runt omkring sig. Ja, i form av smink då alltså.

    Filmen, som kostade närmare en miljon kronor att producera, fick bara ligga uppe i fem dagar. Efter massiv kritik mot det sexistiska innehållet fick EU-kommissionen ta bort filmen och be om ursäkt. 200 000 kronor om dagen kostade det alltså att i fem dagar försöka intressera unga kvinnor för forskning och vetenskap.

    Slöseri på extrem nivå var systemet med EU:s fiskefond som stödköpte fisk – och eldade upp den. EU:s fiskepolitik fungerade så att fiskeministrarna fastställde lägstapriser för fisk, och om priserna på marknaden gick under dessa klev EU:s fiskefond in och stödköpte fisken istället. År 2009 köptes närmare 18 000 ton fisk och skaldjur upp, bara för att skickas som avfall för att förstöras. Lyckligtvis har detta system skärpts något – men fortfarande stödköper EU fisk av flottorna för att hålla priserna uppe och garantera denna yrkesgrupp viss lönsamhet.

    Det finns många exempel på tokigheter som EU lagt pengar på. Och mer lär det bli. EU-parlamentet och Rådet har nyligen enats om budgeten för 2016. Parlamentets förhandlare krävde, och lyckades med, att öka kommissionens ursprungliga budgetförslag med 300 miljoner euro i betalningar och 2 miljarder euro i åtaganden.

    I sitt pressmeddelande skriver företrädarna för parlamentet att de är mycket nöjda över att ha ökat budgeten. Speciellt glada är man för att ha säkrat fortsatt finansiering till EU-programmet ”Sysselsättningsinitiativet för ungdomar”, vars syfte är att skapa ungdomsjobb i medlemsstaterna. Från 2014 till 2020 anslog EU 12,7 miljarder euro från EU:s budget till en så kallad ungdomsgaranti som syftar till att ge ”kvalitetsjobb” till ungdomar inom fyra månader av arbetslöshet. Och det låter ju fint.

    Tidigare i år offentliggjorde dock Europeiska revisionsrätten sin första rapport om initiativet. Hittills har man inte kunnat finna en enda ung människa som fått ett jobb via programmet. Nu säger parlamentets förhandlare att det är uppenbart att långtidsbudgeten måste revideras upp eftersom pengarna inte räcker till annars.

    Det verkar som att ju längre bort man är från väljarna, desto lättare är det att spendera andra människors pengar. En beslutsfattare på EU-nivå möter helt enkelt inte medborgarna och sina väljare på samma sätt som en lokalpolitiker i kommunfullmäktige i Sverige gör. Och fantasisummor i kombination med bristande kontroll och obefintligt ansvarsutkrävande skapar alldeles för stora möjligheter att spendera pengar på tveksamheter eller rena galenskaper. Bristen på transparens och uppföljning gör det enkelt och bekvämt att skylla på det anonyma ”Bryssel” så fort slöseri med pengar på EU-nivå uppdagas.

    Det är alltså uppenbart att reformer är nödvändiga. Mer kritisk granskning behövs, transparensen måste öka och kontrollen över och uppföljningen av utbetalningar skärpas. Det finns en uppsjö av initiativ som EU kunde ta till sig som syftar till att minska slöseri och öka medborgarnas insyn i hur deras skattepengar används. I USA finns till exempel mobilappen Open the Books, som gör det möjligt för medborgarna att få insyn i den federala budgeten. I Brasilien har man skapat en så kallad ”öppenhetsportal” där statens alla transfereringar läggs ut. Och bara det faktum att onödiga utgifter kan få allmän spridning har visat sig ha en hushållande effekt.

    Det är dags att göra någonting åt det institutionaliserade EU-slöseriet. Den Europeiska unionen verkar vara i gravt behov av en egen Slöseriombudsman.