• Nils Lundgren: “Räfst och rättarting i Bulgarien”

    Det är i betydande utsträckning politiska reklamkampanjer för ett centraliserat och federalt EU som vi finansierar med våra EU-avgifter, skriver Nils Lundgren, tidigare EU-parlamentariker och chefekonom, i ett bidrag till antologin.

    Junilistan grundades i början av år 2004 inför valen till EU-parlamentet i samma år. Syftet var att erbjuda de svenska väljarna möjligheten att uttrycka sitt stöd för frihetens Europa och sitt kraftfulla motstånd mot den ständigt pågående centraliseringen av den politiska makten till EU:s institutioner: ministerrådet, kommissionen, parlamentet och domstolen.

    Valresultatet blev en enastående framgång för Junilistan med nästan 15 procent av rösterna. Junilistan blev tredje största svenska parti och fick tre platser i parlamentet.

    Som EU-kritiker välkomnades vi visserligen motvilligt, men dock med aktning av både tjänstemän och ledamöter från andra partier. Jag valdes till förste vice ordförande i Budgetkontrollutskottet och fick därmed fick insyn och ett visst inflytande över kontrollen av hur EU:s budgetmedel hanterades.

    Samarbetet mellan etablissemangets jasägare och EU-kritikerna var lättare och mera förtroendefullt i Budgetkontrollutskottet än i andra utskott och kommittéer. Till Budgetkontrollutskottet utsågs ju kvinnor och män som hade till uppgift att vara rimligt kritiska till hanteringen av skattebetalarnas pengar. Det var dessutom min position i detta utskott som gav mig en särskild roll i en fråga som här skall beskrivas och analyseras, nämligen skandalen med bortslösandet av de omfattande EU-medel som sattes in i Bulgarien före och i början av landets inträde i EU den 1 januari 2007.

    Junilistans inflytande i parlamentets omröstningar var naturligtvis litet. Som tidskriften Economist påpekat, gav dessa omröstningar normalt närmast nordkoreanska majoriteter. De etablerade partierna var alla för maktcentralisering till Bryssel och deras företrädare i EU-parlamentet blev det i än mer extrem grad under sin tid i parlamentet. Detta gällde inte bara kristdemokrater och andra konservativa och socialdemokrater av olika schatteringar utan även liberalerna och de gröna. Till och med blocket av partier till vänster om socialdemokraterna stödde ofta denna oheliga allians. Jarösterna för de ständiga förslagen till maktkoncentration till Bryssel samlade därför ofta 85-90 procent av kammaren. Undantag var en del frågor med tydlig höger-vänsterprägel.

    Oftast pratade de etablerade partierna sig samman före omröstningarna i rökfyllda rum, som uttrycket löd förr. Därmed slapp de redovisa sina förhandlingsupplägg och sina kompromisser under uppgörelserna och väljarna ställdes inför svårtolkade fall av fait accompli vars långsiktiga innebörd inte blev föremål för allmän debatt.

    Uppenbart var emellertid att väljarna i medlemsländerna har varit långt mer kritiska till dessa uppgörelser än de etablerade partierna. Dessas representativitet har därför fallit successivt och fört EU-projektet in i en krisartad utveckling. Nu hotas både euron och den fria rörligheten (Schengen) av kollaps på grund av oansvariga och ogenomtänkta konstruktioner samtidigt som försöken till en gemensam utrikespolitik utan ideologisk och militär underbyggnad har försatt EU-länderna i en farlig situation. Det står nu klart för de flesta att det politiska etablissemanget i EU har varit på fel spår och genom en kombination av ytlig analys, ansvarslöshet och arrogans mot medborgarna har skapat grogrund för en skrämmande politisk utveckling.

    När Junilistan valdes in i EU-parlamentet i juni 2004 var dock stämningen i Bryssel en helt annan av både politiska och ekonomiska skäl. Muren hade fallit och Sovjetunionen upplösts. År 1993 hade ett nytt fördrag, Maastrichtfördraget, antagits som bland annat förutskickade en gemensam valuta, en försvarsunion och en gemensam utrikespolitik. De alliansfria länderna Sverige, Finland och Österrike blev medlemmar redan 1995 och åtta central- och östeuropeiska stater samt Cypern och Malta blev medlemmar den 1 juli 2004, just när Junilistan debuterade i EU-parlamentet. Den 1 januari 2007 tillkom sedan Rumänien och Bulgarien.

    Den delning av Europa som andra världskriget hade medfört var därmed upphävd och EU:s roll i denna nya situation framstod som central. Betraktad som en slags stat var ju EU den tredje folkrikaste i världen och dess ekonomi var världens största.

    Därtill kom att västvärldens ekonomiska utveckling från åttiotalets mitt fram till den globala finanskrisens utbrott 2008 var mycket gynnsam med stabil tillväxt och svaga konjunktursvängningar. Uttrycket ”The Great Moderation” som beteckning på denna till synes stabila ekonomiska epok myntades av två ekonomer på National Bureau of Economic Research och användes flitigt i den ekonomiska och politiska debatten (Stock och Watson 2002). Den allmänna utvecklingen ledde till en allmän EU-eufori och medförde en omfattande expansion av EU:s verksamhetsområden.

    De institutionella arrangemang som utvecklades i EU sattes inte på prov under denna tid av ekonomisk och politisk harmoni. Det oansvariga upplägget såg ut att fungera därför att riskerna inte föll ut förrän senare. Nu har de gjort det. Den globala finanskrisens start 2007 hotar nu europrojektet, utbrottet av det blodiga inbördeskriget i Syrien 2012 med stora flyktingströmmar till EU hotar Schengenprojektet och Rysslands invasion av Ukraina i början av 2014 följda av EU-sanktioner mot Ryssland kräver en utrikes- och säkerhetspolitisk handlingsförmåga som EU saknar. Det står klart för alla att EU nu är i en djup ekonomisk, säkerhetspolitisk och konstitutionell kris med osäker utgång.

    Den stora utvidgningen av EU med tolv nya medlemsstater 2004-2007 ägde alltså rum under de sista åren av The Great Moderation, då allt såg problemfritt ut. Men utvidgningen av EU 2004 och 2007 innebar stora transfereringar ur strukturfonder och andra fonder till de nya fattiga länderna och av dessa hade tio under ett halvsekel med kommunistisk regim utvecklat en korrupt överhetskultur utan folklig kontroll. Utvecklingen under nittiotalet, efter kommunismens fall, hade visserligen medfört förbättringar i detta avseende, men stora finansiella transfereringar i olika former från EU-fonder till dessa länder skapade ändå betydande kontrollproblem med missbruk och korruption och bortslösade EU-pengar som följd.

    Och det skulle bli värre. De krav som ett anslutande land måste uppfylla för att få bli EU-medlem, Köpenhamnskriterierna, omfattar krav på demokrati, rättsstat, marknadsekonomi, etablerad handel med EU-länderna och antagning av EU:s alla direktiv.  Bulgarien och Rumänien hade ansetts ha för långt kvar till att uppfylla dessa för att kunna bli EU-medlemmar tillsammans med de tio som togs in redan 2004.

    Bulgarien och Rumänien hade dock nått så långt i förhandlingarna om medlemskap att de faktiskt hade godkänts när Junilistan kom in i EU-parlamentet år 2004. Det hade emellertid hållits öppet om de skulle tas in 1 januari 2007 eller 2008 och denna fråga kom därför upp till omröstning under hösten 2004. Vi tre från Junilistan röstade självklart för uppskov till 2008, eftersom vi ansåg att dessa länder inte alls hade hunnit etablera tillräckligt robusta rättstater ännu. De skulle därför få stora svårigheter att säkerställa att det redan pågående inflödet av EU-medel gick till reformer som innebar att de båda länderna befäste sitt rättsväsende, byggde upp en oberoende revision och fick kontroll över den organiserade brottsligheten.

    Med detta synsätt framstod naturligtvis även ett inträde den 1 januari 2008 som alldeles för tidigt, men ett uppskov skulle enligt vår mening åtminstone vara en kraftfull markering av att EU-parlamentet tog denna uppgift på stort allvar.

    Vi förlorade naturligtvis även denna omröstning och den 26 september 2006 kunde Europeiska kommissionen ge klartecken för anslutning av de båda länderna från 1 januari 2007. Detta var ett grovt misstag baserat på den kombination av expansionsiver och ringaktning av Köpenhamnskriteriernas krav på rättsstat och demokrati som har präglat EU-maktelitens faktiska beslut till skillnad från vad som brukar sägas i högtidstalen.

    Verkligheten slog tillbaka blixtsnabbt. Redan i slutet av 2007 fann Europeiska parlamentets byrå att Budgetkontrollutskottet måste genomföra en ”fact-finding mission” i Bulgarien för att se vart alla EU-pengar tog vägen. Denna procedur utsattes till slutet av september 2008 och jag utsågs att leda denna parlamentariska delegation.

    Redan i början av 2008, ett år efter Bulgariens medlemsinträde, hade dess huvudstad, Sofia, i olika reportage börjat betecknas som ”brottets huvudstad” i EU. Under våren stoppade kommissionen utbetalningarna av en stor del av de medel som avsatts under olika EU-program betecknade med orwellianska akronymer som PHARE, ISPA och SAPARD och tog ifrån olika bulgariska myndigheter rätten att hantera pengar från sådana EU-institutioner. Dessa hårdföra ingrepp var unika i EU:s historia.

    EU-kommissionen lät dessutom ta fram två rapporter; en om Bulgariens framsteg i utvecklingen av en modern rättsstat (Framstegsrapporten) och en om landets förmåga att kanalisera EU-pengarna till avsedda ändamål (Medelhanteringsrapporten).

    Rapporterna presenterades i juli 2008 och var förödande kritiska. Några citat som jag valde att presentera i min egen rapport, varom mera nedan, talar för sig själva.

    I Framstegsrapporten gjorde Kommissionen bl a följande bedömningar av hur Bulgariens rättsväsende hade utvecklats. Det bör noteras att krav på rättsliga reformer var en förutsättning för medlemskap och därför medförde omfattande finansiellt stöd från EU redan åren före själva inträdet:

    • ”Det är ringa kontroll och styrning av intressekonflikter vid offentlig upphandling.”
    • ”Kampen mot korruption på hög nivå och mot organiserad brottslighet ger inte tillräcklig verkan.”
    • ”Anmälningar om korruption och bedrägeri påverkar hanteringen av de finansiella stödprogrammen. … Detta har medfört att flera EU-program har måst uppskjutas eller frysas.”
    • ”… rapporter om att blockering av rättsliga processer, långsam hantering av rättsfall i rättsväsendet, läckage av konfidentiell information och otillbörligt inflytande på förvaltning och rättsväsende hindrar en snabb och effektiv bekämpning av korruption och bedrägeri.”

    I Medelhanteringsrapporten konstaterade Kommissionen bl a följande:

    ”Bulgarien har svårigheter med många av de program som skall underlätta inträdet i EU och måste demonstrera att en sund finansiell administration har inrättats och fungerar effektivt. Den administrativa kapaciteten är svag. Därtill har det hävdats att det förekommer regelbrott och det finns misstankar om bedrägeri och intressekonflikter i offentlig upphandling.”

    The fact-finding mission

    Den 28 september 2008 anlände vår fact-finding mission grupp från Budgetkontrollutskottet under min ledning. Delegationen bestod av sju EU-parlamentariker och ett antal tjänstemän från olika EU-institutioner inklusive bedrägerimyndigheten OLAF. Vi träffade vice premiärministern, Meglena Plougtchieva, finansministern och sex andra statsråd, riksåklagaren, riksrevisionens ordförande m fl.

    Varför denna massiva uppställning från regeringens och myndigheternas sida? Svaret är uppenbart. Det hade ju kommit förödande kritik från alla håll över att EU-medel försvunnit i privata fickor eller gått till icke godkända ändamål och att förseningarna i olika projekt hade blivit fullständigt orimligt stora. När skandaler avslöjades, blev det inte rättegång och höga befattningshavare ställdes inte till ansvar. Den organiserade brottsligheten var mer omfattande i Bulgarien än i något annat EU-land.

    Kommissionens båda rapporter var de mest kritiska i sitt slag som någonsin hade kommit därifrån och kommissionen hade alltså gått så långt som till att suspendera betalningar för två olika betalningsströmmar. Inte konstigt att etablissemanget var oroat och ställde upp.

    Meglena Plougtchieva hade just tillsatts som vice premiärminister med uppgift att ta hand om dessa frågor om korruption, bedrägeri och rättslöshet. Mitt intryck var att detta etablissemang överlag nog ville rensa upp. De såg skriften på väggen. Men skulle de kunna?

    Förutom alla dessa möten med statsråd, riksåklagare, riksrevisionens ordförande osv. åkte vi runt i Bulgarien och tittade på ett antal projekt som finansierats med EU-pengar. Ett reningsverk och en fiskförädlingsfabrik nere vid Svarta havet, ett motorvägsprojekt, en glassfabrik i Sofia mm.

    Vad fann vi? Tja, vi fann att allt var egendomligt och svårkontrollerat. Vem ägde nu den subventionerade glassfabriken, vem fick faktiskt subventionen till fiskfabriken, hur kunde ett turkiskt byggföretag ha fått ett kontrakt där de kunde bli hur försenade som helst utan ersättningsskyldighet, hur kunde arbeten fördröjas av att turkiska anställda inte fått visum i tid? Frågorna var många och svaren få. Märkligt nog fick vi dock ibland fram svar på någon timme om sådant som först framställdes som okänt. Det mesta vi frågade om borde ha varit offentlig information. Vårt intryck blev att hela samhällskulturen var ganska främmande för kontroll av överhetens göranden och låtanden.

    Jag själv konstaterade åter att EU:s stödprogram var (och är) orimliga. Hur kan man ställa till det så att högt kompetenta (och högt betalda) tjänstemän i Bryssel skall bedöma en liten glassfabrik i Sofia, en liten fiskfabrik i Varna vid Svarta havet eller gatureparationer efter en översvämning i en liten by på den bulgariska landsbygden.

    Slutsatserna i min Feed-back Report blev de självklara. Viljan hos den nyutnämnda vice premiärministern, Meglena Plougtchieva, att tillsammans med ett antal andra statsråd och höga ämbetsmän ta itu med korruptionen och förbättra kontrollen av EU-finansierade projekt verkade genuin. Jag ställde mig emellertid tvivlande till den administrativa kapaciteten och de avsatta resurserna för uppgiften och konstaterade att det finansiella stöd som blockerats inte kunde återupptas förrän den bulgariska regeringen hade visat att den gjort framsteg i bekämpningen av korruption och organiserad brottslighet.

    EU:s totala kostnader för stödet till Bulgarien så här långt är ytterst svårbedömda. EU-bidragen för att förbereda landet för EU-inträdet uppgick till ca € 1 100 miljoner. Sedan har vi strukturfonderna (socialfond, regionalfond och sammanhållningsfond) som för budgetperioden 2007-2013 hade givit Bulgarien € 6 852 miljoner. Därtill kommer sedan fiskefondpengar, bidrag till migrationsflöden osv. på långt mindre belopp.

    Vi kan dock bilda oss en grov uppfattning på följande sätt. EU-bidragen för att reformera Bulgarien före inträdet (PHARE, ISPA och SAPARD) uppgick således till sammanlagt €1 100 miljoner. Vi lägger till detta de sammanlagda strukturfondsbidragen till Bulgarien för de sju åren 2007-2014 med motiveringen att det var under denna första sjuårsperiod som Bulgarien skulle utvecklas från en korrumperad f d kommuniststat präglad av organiserad brottslighet till en modern europeisk rättsstat. Dessa uppgick alltså till €6 852 miljoner enligt officiell statistik. Lägg därtill fiskerifonden under sju år €80 miljoner. Övrigt EU-bidrag var försumbart små i detta sammanhang.

    Vi skulle då få ett totalt stödbelopp från EU till Bulgarien på ca €8 miljarder under denna introduktionsperiod. Samtidigt har Bulgariens BNP stigit till €42 miljarder år 2014 från ca €25 miljarder vid inträdet i EU år 2007. Betyder detta att EU-stödet har betytt mycket eller litet för landets ekonomi? Sett över perioden rör det sig i snitt om någon miljard euro per år att ställa mot en BNP på säg €30-35 miljarder i snitt. Detta innebär i mycket grova drag att det finansiella stödet från EU motsvarade 2-3 procent av BNP fram till 2014

    Detta är egentligen inte något ekonomiskt viktigt inslag. Bulgariens BNP kunde naturligtvis ha råkat vara 3 procent högre under denna period av helt andra skäl, t ex genom några lyckade avregleringar eller investeringar i utbildning och infrastruktur. Vi skall inte här fördjupa oss i sekundära frågor om huruvida karaktären av finansiella transfereringar i utländsk valuta till landets regering kan ha givit terms-of-trade vinster eller kunnat stimulera tillväxten något under perioden genom att skattetrycket kom att ligga marginellt lägre än det eljest skulle ha gjort.

    Det som har varit viktigt med det finansiella EU-stödet är att EU genom dessa bidrag har kunnat ställa krav på reformer syftande till att omvandla Bulgarien till en rättsstat med politiskt oberoende rättsväsende, laglydnad och fungerande demokrati. Hur har detta gått? Svaret är dessvärre att det tycks ha gått dåligt.

    EU har producerat återkommande s k Monitoring reports där syftet har varit att avgöra hur det har gått med bekämpningen av korruption och organiserad brottslighet och med utvecklingen av rättssäkerheten. Den Monitoring report som presenterades den 28 juli 2012 hade ursprungligen betraktats som den sista, eftersom målet skulle vara någorlunda uppnått. EU-kommissionen påvisade istället skandalösa kvarvarande brister och uttryckte starkt missnöje med landet oförmåga att gripa och straffa korrupta ämbetsmän och maffialedare.

    Kriminella organisationer i Bulgarien har blivit bland de största i Europa enligt Europol och deras roll i den bulgariska ekonomin är ”unik”. De tolv största omsätter ca 15 miljarder kr i detta fattiga land med bara drygt sju miljoner invånare. Dessa grupperingar har därför stor förmåga att påverka politiska och juridiska beslut.

    Rapporterna har därför fortsatt. Januarirapporten år 2015 var visserligen något mera lågmäld än väntat, men detta berodde på att landet hade bytt regering tre gånger under 2014 och Kommissionen ansåg att det inte var någon mening med att kritisera tidigare politiska makthavare. Det stod emellertid klart landet inte hade gjort några framsteg i arbetet på att förbättra rättsväsendet och bekämpa korruption och organiserad brottslighet.

    Intrycket av att Bulgariens utveckling till rättsstat har gått i stå förstärks av att landets justitieminister Hristo Ivanov avgick den 9 december 2015. Han anklagade landets parlament för att hindra hans arbete med att skapa ett oberoende och effektivt rättsväsende.

    Så vad är slutsatsen av EU:s erfarenheter av Bulgariens EU-medlemskap? Det är svårt att se annat än att det har blivit ett misslyckande om man ser det som EU:s uppgift att omvandla ett medlemslands nationella och politiska kultur. Men om man anser att detta är en uppgift för landets egna medborgare och begränsar EU:s uppgift till att skapa ett Europa med intern frihandel och fri rörlighet som ger frihet och välstånd har Bulgarien nog ändå varit en framgång. Bulgariens medborgare har säkert uppnått en högre levnadsstandard tack vare frihandeln med andra EU-länder.

    En enkel slutsats är att länder på väg mot medlemskap bör få frihandelsavtal med EU ganska snabbt. Däremot skall de inte tas in som medlemmar förrän de uppfyller de krav som måste ställas på en demokratisk rättsstat. När detta mål är uppnått, bör eventuellt stöd till fattiga EU-medlemmar gå till deras regeringar att användas av dessa under politiskt ansvar och inte dirigeras från Bryssel. Varför skall EU t ex ge stöd till ett medlemsland på villkor att det används till utveckling i fattiga regioner. Det pågår en enormt snabb urbanisering i Europa och runtom i världen. Denna utveckling beror i största utsträckning på att urbanisering höjer det ekonomiska välståndet vilket då inte skall motarbetas. I en demokratisk rättsstat är det rimligen medborgarna som skall bestämma om sådant liksom om hur de vill utveckla t ex sin natur med hagmarker, sjöar och djurarter och mycket annat.

    Vi behöver en kompetent analytisk genomgång av vad EU skall syssla med för att kunna avgöra om EU-medel går till rätt ändamål eller slösas bort. Själv skulle jag säga EU skall erbjuda frihandel och fri rörlighet, lösa gränsöverskridande frågor om miljö och invandring, stå för finansiering av kollektiva varor som forskning och system för att öppna universitet och högskolor i EU för studerande från alla medlemsländer.

    I övrigt bör medlemsländerna bevara sin nationella suveränitet och tävla med varandra om att finna de bästa institutionella lösningarna på vår tids problem. Europas enastående framgångar i det förgångna berodde på institutionell konkurrens mellan många självständiga länder. Som ekonomipristagaren Douglas North sammanfattar resultaten av sin forskning om varför Europa blev helt ledande kulturellt och ekonomiskt från 1500-talet: Det var de dynamiska konsekvenserna av konkurrensen mellan fragmenterade politiska enheter som resulterade i en utpräglat kreativ miljö … Det var just frånvaron av en storskalig politisk och ekonomisk ordning som skapade den nödvändiga miljön för ekonomisk tillväxt och ytterst för mänsklig frihet. (North 1998, s.22).

    Så varför går då EU i motsatt riktning? Sanningen är nog dessvärre att EU:s maktelit i Bryssel vill att alla bulgarer, liksom alla andra EU-befolkningar, skall påminnas om att pengarna kommer från Bryssel. Målet är att göra EU populärt, så att denna maktelit kan fortsätta expandera sin verksamhet. Det är i betydande utsträckning politiska reklamkampanjer för ett centraliserat och federalt EU som vi finansierar med våra EU-avgifter.

    Det hävdas ibland i Bryssel att det slöseri och fusk med EU-medel som kritiseras inte beror på hur EU sköts från Bryssel. Argumentet är då att större delen av de pengar som betalas ut från EU till medlemsländerna hanteras av nationella myndigheter. Det gäller bortåt 75 procent av de totala beloppen och det är där som det inte går rätt till.

    Ett sådant försvar måste dock tillbakavisas. För det första är det ju så att slöseri inte (nödvändigtvis) betyder att det begås regelbrott. EU tar in stora belopp som sedan går till jordbruksstöd och till regleringar av verksamheter i medlemsländerna som kan ses som slöseri, även om reglerna följs till punkt och pricka. För det andra är det EU som centralt har byggt upp dessa system för ersättningar som är krångliga och svårkontrollerade. Ett viktigt skäl till att EU:s revisorer i årtionden har måst vägra att lämna rena revisionsberättelser i hanteringen av jordbruksstöd är att det begås misstag snarare än fuskas. Detta ursäktar då de nationella felstegen, men kvar står att hela systemet för finansiering är en skapelse av EU:s maktelit. Därför har denna också ansvaret för resultatet. De europeiska folken betalar i stor utsträckning för ändamål som EU inte borde befatta sig med. Detta är slöseri!

    Referenser