• Ny rapport: Insyn genom tonade rutor

    Intresseorganisationer, partier, tjänstemän, journalister, studerande eller bara allmänt intresserade som närmar sig EU för första gången upplever sällan att en brist på information skulle vara ett problem. Svårigheten är snarast tvärtom att gallra och sovra i allt som är tillgängligt.

    Samtidigt är det ett återkommande påstående att EU är slutet, hemlighetsfullt och därmed odemokratiskt. Det påståendet möts nästan lika ofta med lika bestämda påståenden om motsatsen. Institutionernas företrädare kan peka på en omfattande nätpublicering, och ett sedan 2001 etablerat system för att begära ut handlingar som inte är direkt tillgängliga. Brysselbaserade journalister tillägger gärna med eftertryck att institutionerna läcker som såll.

    Båda upplevelserna och de motsägelsefulla beskrivningarna har fog för sig.

    Informationsmängden kan vara bedövande stor men också irriterande begränsad. Och visst läcker institutionerna, men mest och villigast till utvalda rapportörer, och sällan med enbart en avsikt att vara snäll och tillmötesgående. Den här rapporten är ett försök att granska vad som är tillgängligt av de slags handlingar som den nyfikne inte spontant får sig serverat vid första kontakten med EU-institutionerna, och för den som inte har en egen tillgång till ”insiders” i systemet.

    Rapporten fokuserar på kommissionen som i viss mening är EU:s dagliga regering, och som har en central roll i lagstiftningsarbete med monopol på att initiera nya lagar och bestämmelser. De bestämmelser om tillgång till handlingar som gäller för kommissionen har sedan starten också gällt för parlamentet och ministerrådet. Med Lissabonfördraget omfattas nu samtliga EU-institutioner, med vissa specificerade undantag.

    Rapportens första del om bakgrund och utveckling är giltig för hela EU, medan del två om öppenheten i siffror, del tre om tre konkreta exempel och konklusionerna i del fyra enbart, eller i huvudsak, avser kommissionen. Öppenheten, eller bristen på den samma, i andra institutioner kan det finnas anledning att återkomma till.

    Faktiska påståenden är i görligaste mån dokumenterade med källhänvisningar medan slutsatser och värderingar uteslutande står för undertecknads, och inte OEIC:s, räkning.

    Rapporten finns att läsa här: Transparency_report_SE7